tuvaochsaga

Jag är fruktansvärt förvirrad nu. Eller uttråkad. Eller stressad. Eller rädd. Eller helt enkelt ledsen. Jag vet inte vad det är men känslan är otroligt jobbig. Att vara bara jag är väldigt påfrestande trots att det var min högsta dröm för några timmar sedan. Hur kan något som lockar så mycket kännas väldigt olustigt sedan? Eller tvärt om, hur kan jag känna mig så spyfärdig av en sak ena sekunden för att i nästa sakna det som fick mig att må så illa? Handlar det enbart om mig och mina behov som jag vill tillgodose och när jag inser att fler är inblandade och vilka konsekvenser det kommer få som jag backar? Av räddsla eller sunt förnuft, det vet jag ej. Dock är en sak säker. Gamla vanor, rutiner, saker som man växt upp med, ja det formar en helt klart. Vi är sex stycken i min familj, plus en hund. Är jag hemma är jag aldrig ensam, det är alltid någon nära att älska och bli älskad av. Därför känner jag av bristen av min familj när de inte är här. Trots att jag vet att de, på annan plats, älskar mig och jag älskar dem blir det inte samma sak när man inte känner deras närvaro på samma sätt. Därför har jag svårt att vara själv och ogillar att vara i min ensamhet. Men jag vill påpeka att jag inte skyller min svaghet på min familj, jag är istället tacksam över vad jag har och att jag oftast inte behöver vara ensam. Jag har, och kommer alltid att ha, två systrar som står mig nära precis som mina vänner, en mindre bror som jag får mycket glädje av och föräldrar som alltid ställer upp, bryr sig och hjälper mig när jag behöver det.

Jag är glad för det, trots att jag svär över de när vi är tillsammans. Det är när jag upplever motsatsen som jag inser hur mycket jag får av er och hur mycket vi ger till varandra. Hoppas ni har det bra i solen, jag saknar er.

Alltid tillsammans - lappen vi gav till mormor sista gången vi hade möjlighet att se henne.

Alltid, oavsätt.

T