tuvaochsaga

Som tidigare utlovat ska jag återberätta en mycket obehaglig händelse som skedde när jag skulle transportera Herman från Gröndal till Vallentuna. Det startade lite labilt med en springtur till tvärbanan = kan liknas vid kanin i torktumlare men han klarade sig utan större skador. Åkte en station för att efter en byebye-kiss från kusin gå med stadiga fotsteg mot tunnelbanan, tre minuter visade displayen och jag jag klarade alla form av hinder trots burens osmidighet. Kom ordentligt på tunnelbanan, ställde ner buren på innersta sätet och andades ut. Vi hade överlevt den första etappen. Efter en station sätter sig en aning bortkommen man (40 år?) mitt emot mig och stirrar in i buren på en liten tuss som faktiskt är en kanin. Trots att det inte var särskilt svårt att se frågar han vad jag har i buren. En kanin, svarar jag kort. Är det din? Fortsätter mannen. Ehm, ja, det är min. Jag börjar känna obehaget krypa längs ryggen då han slutar stirra på buren och istället fäster blicken på mig. Har du fler? Frågar han. Nej, svarar jag. Är du på väg hem nu? Fortsätter han. Mjo... jag tvekar. Är det smart att säga det? Bor du själv? Mannen väntar på svar. Nej, jag har en hund...Jag förbannar mig själv, varför är jag ärlig för? Jasså, så du ska hem helt ensam till dina djur? Mannens blick glider ner och håller sig i trakterna mellan min haka och midja, Obehaget ökar kraftigt och jag drar till en lögn. Nej, jag bor med mina djur OCH MIN POJKVÄN. I mitt huvud fortsätter jag och säger att min pojkvän i starkast i världen och alltid bär runt på ett skjutvapen ifall att någon skulle så mycket som slänga en blick på hans tjej. Men mannen avbryter mina försvarstankar. Vi kan vara vänner, jag tror vi kan göra mycket roliga saker du och jag. Han ler lite, ett leende som får mig att förstå precis va för roliga saker han menar, jag tackar snällt nej och stirrar ut genom fönstret. Håller ett stadigt tag om buren, som om han skulle rå åt sig Herman liksom. Det var 4 stationer kvar och mitt hjärta slog så fort att jag trodde det syntes hur min puls löpte amok innanför min kavaj. Mannen släppte mig inte med blicken, han frågade istället om jag ville ha chips och vad jag hette. Jag drog till med dagens andra lögn, jag heter Sara svarade jag och ignorerade frågan om hans svettiga chips. Sara..Sara..Sara, han liksom smakade på namnet, rullad de mellan tungan och sa det på en rad olika sätt. Jag ville spy men tänkte på resten av passagerarna. Det vore inte rättvist. När vi rullar in på stationen vid Danderydssjukhus väntar jag med att förberada mig på att gå av så att han inte hinner följa efter. Så när dörrarna slås upp accelerar jag och tar alla mina saker, inklusive Herman och går av. Till min förskräckelse slänger sig mannen också av, han klarade det precis. Jag ställer mig helt stilla och väntar på vart han ska ta vägen. Mannen går 10 meter men väntar sedan med blicken på mig. Tåget tillbaka kommer och jag låtsas gå på och så gör också mannen, dock hinner jag av med bur och hela alltet. Det gör inte han. Tåget åker tillbaka med mannen och jag går upp mot min buss med lite darr på benen. Väl på bussen sätter sig en pälsallergiker bakom mig och tror helt seriöst att jag ska flytta på mig trots att jag satte mig långt bak för att inte vara i vägen där framme där det är anpassat för känsliga. En tjej råder damen att ta en plats längre fram och ger mig ett vänligt leende. Jag andas ut, somnar nästan på bussen men lyckas ta mig hem och stoppa in Herman i uteburen där han sitter än idag, 4 dagar senare.

Det är inte alltid kul att vara djutransport.
T