Studenten, blandade känslor
Hur många gånger har man inte förbannat sig över skolan, önskat att man tog studenten imorgon och kunde bränna upp skolböckerna i en eld som man mös runt med vänner och sång?
Nu är det nära, för nära, tre veckor kvar och sen står jag där och kan leka pyroman med mina slitna böcker. Det är märkligt hur jag längtade och såg fram emot avslutningen, bara för någon vecka sen njöt jag verkligen av tanken på att gå ut, frias. Men när man kommer för nära något man kämpat för så länge blir målet väldigt obehagligt. Målet är ju trots allt en motivation och en anledning att kämpa. Om den helt plötsligt försvinner vart tar då motivationen vägen och kommer den komma tillbaka någonsin? Givetvis kommer den det, men tanken är skrämmande i alla fall. Trots att jag inte avgudat skolan, på något sätt, det senaste åren finns det är oskriven trygghet i att ha dagarna planerade med ett måste. Vetskapen om hur det fungerar inger ett undermedvetet lugn.
Om mindre än en månad är jag fri, då ska jag ta ett nytt steg i livet och bli ännu mer vuxen. Dock har jag en liten fördel, jag har en plan för hösten, om det hela går som jag vill. Meningen är att jag och S ska flytta till Göteborg och studera ännu mer, men om det inte blir så är jag arbetslös om man inte räknar med mitt extraknäck på Fridays. Men jag försöker att inte tänka på något annat är min vilja till Göteborg, det är det jag vill och inget ska få förstöra det. Jag, S och en mysig lägenhet i GBG. Oändligt mycket tjejsnack, dubbla garderober, kompismys och galet mycket glädje.
Jag ska fixa det här, S. Jag lovar.
Så om studenten är extremt skrämmande är det verkligen skräck blandat med förtjusning, en nyfikenhet på framtiden.
/T
Nu är det nära, för nära, tre veckor kvar och sen står jag där och kan leka pyroman med mina slitna böcker. Det är märkligt hur jag längtade och såg fram emot avslutningen, bara för någon vecka sen njöt jag verkligen av tanken på att gå ut, frias. Men när man kommer för nära något man kämpat för så länge blir målet väldigt obehagligt. Målet är ju trots allt en motivation och en anledning att kämpa. Om den helt plötsligt försvinner vart tar då motivationen vägen och kommer den komma tillbaka någonsin? Givetvis kommer den det, men tanken är skrämmande i alla fall. Trots att jag inte avgudat skolan, på något sätt, det senaste åren finns det är oskriven trygghet i att ha dagarna planerade med ett måste. Vetskapen om hur det fungerar inger ett undermedvetet lugn.
Om mindre än en månad är jag fri, då ska jag ta ett nytt steg i livet och bli ännu mer vuxen. Dock har jag en liten fördel, jag har en plan för hösten, om det hela går som jag vill. Meningen är att jag och S ska flytta till Göteborg och studera ännu mer, men om det inte blir så är jag arbetslös om man inte räknar med mitt extraknäck på Fridays. Men jag försöker att inte tänka på något annat är min vilja till Göteborg, det är det jag vill och inget ska få förstöra det. Jag, S och en mysig lägenhet i GBG. Oändligt mycket tjejsnack, dubbla garderober, kompismys och galet mycket glädje.
Jag ska fixa det här, S. Jag lovar.
Så om studenten är extremt skrämmande är det verkligen skräck blandat med förtjusning, en nyfikenhet på framtiden.
/T
Kommentarer
Trackback
