En hälsning till en ängel
Tiden läker alla sår och det var länge sen jag förlorade min hjärtesjäl. Trots detta är jag rädd för att det ska hända igen, livrädd så att jag begränsar mitt liv efter det och anpassar alla mina handlinger ur perspektivet; kommer jag gå hel ur det här eller ska vi göra ännu ett sår som läker med tiden. Läker med tiden säger man ju, men stunden då såret är som mest infekterat svider ändå för mycket för att se någon som helst tid fram över.
Trots att det nu gått lång tid sen du lämnade mig känns det som igår och det är väl anledningen till att jag är så rädd för det, att förlora någon mer att jag har svårt att släppa in någon. Ju färre som står mig nära, ju färre kan jag förlora. Med tankarna kring detta kom jag fram till att det inte alls var länge sen jag förlorade dig, det var senast igår om inte senast just nu. För varje dag är en dag av förlust, jag förlorar dig varje dag som går och det är kanske därför det fortfarande känns så hårt. Varje stund utan dig förlorar jag tid med dig. Det är extra jobbigt när det blir så självklart, när vi väntar på att du ska komma till bordet eller när jag hoppas på att du ska ringa bara för att se så jag inte gör något dumt...som du brukade göra. Jag lever vardagen med ett hål i hjärtat, din plats som är svår för mig att inte känna av. Tomheten blir så stark när jag tänker på dig, din plats blir så stor att jag inte vet vad jag ska fylla den med. Minnen, skulle ni säga, fyll den med minnen och jag förstår precis. Men det blir aldrig som förr, minnena kan aldrig få dig tillbaka eller ta bort smärtan jag känner när jag vet att vi inte kommer ses mer. Tyvärr. Det kallas att vara sårad för livet och att leva med en förlust varje dag.
Mormor, du anar inte hur mycket jag vill att du kommer tillbaka. Morfar vill det också.
Din T
